Jag gick upp tidigt och tassade ut på gårdarna för att fota medan Micke sov i godan ro.

Varje utskjutande stolpe har en målad kruka med innehåll.

Det är otroligt många och ingen är likadan som den andra.

När stigfinnaren vaknat gav vi oss av mot den Förbjudna staden till fots.

Micke hittar bra och jag är bra på att hänga med.

Det skulle kanske vara någon kilometer...

Ut i hutongerna. Det har varit varmt idag, 31 grader och sol.

Det finns Seven eleven här med. Drickapauser var nödvändiga.

Vi gick och vi gick och vi gick och det var varmt och vi tog en paus till, i en park. Pionerna blommade.

Vi pustade i skuggan under ett träd, tittade på blommor och såg på när andra jobbade.

Om man klättrade upp för MÅNGA trappor kom man till en pagod med en guldbudda.

Vi såg ut över den Förbjudna staden och var alltså nära. Äntligen!

(Barnprincipen är nu att om man får en flicka först så får man prova en gång till (!).

Får man en pojke först, så får man vara nöjd med det... Har man tur kan man alltså ha 2 barn.

Underlig princip, tycker jag.)

Här är den! Staden...

En modern kinesisk prinsessa.

När vi kom till ingången stod det att vi måste gå till en annan ingång "för allas säkerhet". Den östra.

Så vi gick väl då.

Och gick och gick och gick och gick och gick och gick...

och gick och gick och så skulle vi ändå gå till en annan ingång, den västra den här gången,

men det skulle kanske komma en "trolley". 

Om man ändå haft en moppe...

Och när vi hade gått och gått och gått och åkt lite "trolley" så mötte

vi en trött amerikan som bistert sa att det var stängt idag och att ingen visste varför... 

Varför SKREV de inte att det var stängt på olika språk vid alla ingångar?

undrar ordningsam och HUR visste amerikanen det ingen annan visste?

Undrar om kineserna hade slagit vad om vilken nationalitet

de kunde få att gå flest varv? Vi gick inte riktigt hela, men...

Trött i fötterna!

Vi for och shoppade på Silkmarket i stället.

Fast det var inte så lätt att komma dit heller... Vi gick och vi gick

(taxi ville inte köra oss, för det var bara en mil?) Vi åkte tunnelbana och DÅ gick det bättre.

Sen shoppade vi en massa småsaker och prutade så gott vi kunde. Nu är vi helt vimmelkantiga

av alla förhandlingar. Vilket ståhej! Vi gav oss inte en tum, ändå känns det inte som om vi var vinnarna? 

Inte så kulturellt, men rätt kul. Det är ändå allt lite krångligt i Peking ibland...

I morgon är det muren som gäller. Hoppas vi slipper gå dit.